Tuesday 08 September 2020

Edefors     

På Laxholmen i Edefors finns ett välbevarat fiskeläger från 1300-talet. Det är Europas äldsta i sitt slag och lockar många besökare.

Här finns också en av landets mytomspunna stenlabyrinter som är säregen på grund av sitt läge långt in i landet. Delar av Engelska kanalen finns kvar i Edefors.

Där är det numera byggt ett kraftverk år 1962 vilket innebar att den vackra forsen försvann men som nu kan ge 200 MW ström istället vilket föredrar du?

Edefors laxfiske

Man kan ana, att sen urminnes tider, har lax fångats vid den laxrika Luleälvens forsar. Livet levdes efter tillgång på föda, och efter egna lokala normer. Lagstiftarna levde långt bort, men i takt med behov, från makthavare, att finna nya inkomstkällor, började nya bestämmelser att gälla. Redan 1282, under Magnus Ladulås tid, kom beslut om att ”alla norrländska och finska strömmar, det som huvudfiske är, både, lax, ål,, sik och id skulle lyda under kronan”. Fiskerätt kunde överlåtas, mot ränta till kronan

Genom ett kungl. överlåtelsebrev av den 2 februari 1327 får ärkebiskop Olof Björnsson, Kungsåren över Hälsingland (dit vi räknades, vi lydde under Hälsingelagarna) Johannes Ingimarsson, och två rika stormän, Nils Farthiesson och Peter Ungi, ”hela den flod, som kallas Lulu, med omnejden, och även dess bifloder” i förläning. Meningen var att stormännen skulle verka som kolonisatörer för området.

Men deras huvudintresse blir att anlägga fasta fisken i fiskrika älvar, Edefors blir den stora fångstplatsen.. Eventuellt lades grunden för fiskeläget på Laxholmen redan vid denna tid. Fisken saltades och transporterades till bl.a. Stockholm. En del såldes vidare till hansestäderna och övriga Europamarknaden.

 Ett dokument från 1486, visar att ärkebiskopens lott övergått till Uppsala Domkyrka. Samma år uppstår en rättstvist med Lule sockenmän, som begärt att ”för sin fattigdoms skull” få fiska lax i älven. Men de förbjuds av rätten. Lule älvs lax ska fångas i Edeforsen och tillfalla de rika och mäktiga ägarna. Efter Gustav Vasas reformation under 1500-talet övertar kungamakten kyrkans rätt till laxfisket. Saltförsörjningen är ofta ett problem, perioder av krig minskar import och höjer saltpriserna. Laxen kunde bli skämd under transporten, och detta misshagade kungen. 

Under 1600-talet finns ett dokument från Häradstinget som fäller hård dom mot de ”hagalna ortsbor” som ger sig på kronofisket. Det var Per Larsson, och hans son, från Kläppgården, som försökt bedriva fiske vid Kriken.

 12 juli 1621 donerar Gustav II Adolf i ett privilegiebrev, mot taxa, del av fisket i Edefors till Luleå, som då blivit stad, och behövde medel för sin uppbyggnad. 1675 (Karl IX) fick Luleå nyttja fisket utan någon taxa Tidigt 1700-tal var missväxtår och fisken går inte till. På saltboden, Laxholmen, ristades årtalen in och i taket noterades hur högt vår- och fjällfloden kom. Redskapen för fisket, kistor, bryggor och tinorna fick ofta skador vid höga vattenstånd.

 Luleå stads inkomster från laxfisket var under århundradena betydande. 1886 köper Luleå in även den del, som kallas Frälsefisket, som i drygt 500 år ägts av adliga och namnstarka ägare, med namn som Oxenstierna, Sture, Bielke, Sparre, Trolle, Natt och Dag m.fl. Luleå stad drev fisket i egen regi, med anställda som även fungerade som vakter mot tjuvfiske. Efter 1889 utarrenderades fisket, men efter sekelskiftet gick fisktillgången tillbaka och åren 1902-1906, var fisket stängt. Efter 1906 utarrenderades fisket i 5-årsperioder i huvudsak till folk i bygden.

 Före sekelskiftet saltades och röktes laxen innan transport, men med förbättrade transporter, främst genom ångbåtstrafiken, kunde laxen sändas färsk i lådor med is. Efter 1926 skedde transport med bil eller buss. 1960 säljer Luleå stad fallrätten för Edeforsen till Vattenfall, som byggde LAXEDE KRAFTSTATION vid Drakaudden. Laxens väg upp till lekplatserna stängdes för gott och laxfisket i Lule älv är nu ett minne blott.

 Byggnaderna på Laxholmen har renoverats och där finns gamla Fiskarstugan (1799), Rökboden (1702), Båthus, Nyboden, Höboden, Isbod, Fårhus och ett idylliskt utedass. Byggnaderna är byggnadsminnesförklarade. Utgrävningar har gjorts och på 1980-talet upptäcktes och frilades en labyrint, liknande återfinns vid kusten. Förmodligen har den tjänat som någon besvärjelse för god fiskefångst, och måste som utvecklingen varit, anses som något malplacerad, dock har den i gamla tider väl tjänat sitt syfte. Under sommartid hålls Laxholmen öppen för allmänheten, där sker försäljning av hantverk och  förtäring .

 DRAKAUDDEN och silverskatten.

Silver från Sarek transporterades under 1700-talet, via smältverket i Kvikkjokk, under drygt 40 års tid förbi Edeforsen efter en kärrväg på fallets norra sida. För silververkets räkning var även en båt i beredskap. Vintertid kom lappar med silver i sina akkjor dragna av starka härkar. De drar lättast i förvårnätterna, när nattkylan gör att skaren bär.

Sägnen berättar om lappen som en natt flydde med silverlasten och grävde ner den på Drakaudden på andra stranden. Med stolthet och mycket hemlighetsfullt berättas, om den förfader som tog tillbaka silvret och gömde det. Samerna ansåg att vårt kungahus alltför självsvåldligt brutit deras silvermalm.

Edefors Marknad

När Luleå älv var den stora kommunikationsleden blev Edeforsen ett hinder och avbrott i trafiken, och därför en naturlig samlingsplats. Under högsommaren blev det sed (hur gammal vet ingen) att vid Överedet i Edefors hålla marknad. Tjärdalarna var utbrända och tjärtunnorna forslade till älven, flottade till forsen och uppstaplade på stranden. Birkarlar, (långt tillbaka) och senare handelsmän gjorde uppköp och andra slog upp sina försäljningssstånd.

 Folk från kusten kom med båtarna som trafikerade älven. Edefors marknad var en stor händelse, inte bara för den som bedrev handel, utan även för bygdens folk. Från omkring liggande skogsbyar kom både unga och gamla för att. delta i handeln och folkfesten.  Förnödenheter av alla slag bytte ägare.

 Bekymrade ledamöter i barnavårdsmyndigheten skriver i ett protokoll på 1900-talet, att ”marknaden uppmuntrar till osedligt leverne” och att antalet födda oäkta barn visade en markant ökning, 9 månader efter tiden för marknaden. Tjärbränningens tid var förbi, förbättrade kommunikationer, gjorde att varor fanns att tillgå i affärer, och allt bidrog till att marknadsstånden stängdes för gott, och den gamla marknaden upphörde 1941. Marknadsplatsen kan ses i grönområdet på stranden vid piren från engelska kanalens lämningar, och är klassade som ett fornvårdsobjekt.

 Nedanför kraftstationen etablerades en ny marknadsplats, år 1998, med byggnader, lönnkrog, köpbodar och friluftsteaterscen. Projektet drivs lokalt för att synliggöra Edefors historia.

Edeforsupproret se engelska kanalen

Vid Edeforsmarknaden 20 juli 1865, utbröt fullt slagsmål, spriten flödade, påkar, borrar, spett och spadar användes som tillhyggen. Marknadsstånd slogs sönder och plundrades, folk slängdes i älven, skott avlossades. Kanalbolaget hade likviditetsproblem, löneutbetalningar hade uteblivit, och de många utifrån komna arbetarna hade varit tvungna att sätta sig i skuld till ortsbefolkningen. Detta ledde till irritation och små sammanstötningar förekom mellan kanalarbetarna och ortsbefolkningen, och kulminerade på marknaden.

 Den 23 juli samlade sig arbetarna ånyo under rusigt tillstånd, och då för att slå ihjäl alla norrbottningar som besökte marknaden. Ortsbefolkningen fick fly mot Storsand och Norrhed för att klara sig, och många blev skadade. Den enda polisen, kronolänsmannen, rekvirerade hjälp för att få ordning på marknaden. Med den nyinsatta båten Hedensfors anlände Landsfiskalen från Boden med 50 militärer från Råneå plutonen. Lugnet återställdes. Tjugo man anhölls och tio häktades. Dryga böter och även straffarbete utdömdes senare i rättegångar.  Det var i stort sett kanalarbetare (utbölingarna) som ställdes till svars. Dock hade arbetarnas bostadsbaracker blivit hårt åtgångna, med fönsterkross och annan åverkan, vilken förorsakats av ortsbefolkningen.

 Slagsmål i samband med marknad var kanske att betrakta som ett ”normalt” inslag. Men här hade marknadsbesökarna utökats med kanske hundratalet ”utbölingar” som lurats hit med falska förespeglingar om goda löner och goda anställningsförhållanden. Istället blev de inkvarterade i torftiga arbetskaserner långt från hem och familj och kände nog förtvivlan och irritation över uteblivna löner. Den socialt ointresserade bolagsledningen hade nog stor skuld i det hela, det annars är det svårt att förklara uppkomsten av liknande oroligheter vid Heden.

Ett kan fastslås, det var första gången under industrialiseringsprocessen som militär utkommenderades mot arbetare.

Masugnen i Edefors

Bergsrådet, Friherre Samuel Gustav Hermelin, excentriker och en kolonisatör av stort format, kom att anlägga 10 järnbruk i länet. Malmtransporten var problematisk den skedde för det mesta med renar eller hästar. Hermelin stod för tanken om vattenväg genom kanaler och slussar i Lule älv, för att frakta malmen, men kostnaden ansågs för stor. Hermelin fick privilegium för masugnshytta i Edefors 1804. . Järn skulle framställas i masugn i Edefors och vidareförädlas i en hammare och smedja i Svartlå, nedströms vid Lule älv.

 Malmtransporterna var problematiska, ett par av övriga bruken brann ner, exporten försvårades och så kom kriget 1808 – 1809. Svartlå var i drift 1805 till 1808, men upphörde när byggnaderna förstördes av att strandkanten gröptes ut av vårfloden Hermelin meddelade Bergskollegiet år 1811, att en stångjärnshammare skulle tas i bruk nov. 1812. Men innan dess hann Hermelin gå i konkurs. Anläggningarna i Edefors och Svartlå kom att förfalla. År 1817 hade dammbyggnaderna spolierats, grävningarna för masugnen rasat ihop, kolveden förmultnat, arbetarbostäderna förfallit.

 Carl XIV Johan köpte 1820, Svartlå och Edefors hemman. 1827 meddelas att utanmurarna till masugnen redan var uppförda, ny grund hade grävts 1825. År 1829 var hytta till ¾ uppförd. Det ofullbordade järnbruket i Edefors drabbades av brand, och huvudbyggnaden brann ner.

 Rester av den ofullbordade anläggningen kan idag iakttagas i terrängen strax ovan Forsträskåns mynning, ovanför piren för kanalbygget. Ruinerna av dammbyggnad och masugn (fornvårdsobjekt) samt rester av en vattenkvarn kan synas i bäcken då inte vattenståndet är så högt.

Engelska kanalen

Gällivarebolaget, hade av Oscar I, köpt Gällivareverket, som 1861ombildats till Gällivarebolaget och senare Gällivareaktiebolag. Planer fanns på att anlägga järnväg från Malmfälten till kusten. Man misslyckades med att anskaffa kapital, järnvägsplanerna knöts till kanalplanerna, gällivaremalmen skulle fraktas med tåg till Norrvik vid Lule älv, därefter på pråmar via kanalväg ner till kusten. Detta skulle bli en billigare lösning än järnväg hela vägen. Gällivareaktiebolaget sökte riskvilligt kapital i England och The Gellivare Company Limited, med säte i London, registrerades 25 febr.1864 och introducerades på börsmarknaden av väl ansedd engelsk bankirfirma.

 Planeringsarbetet för forsarna Heden och Edefors påbörjades 1864. Projektet, i folkmun benämnt ”engelska kanalen” var stort. Löjtnanten Robert Schoug, vid väg- och vattenbyggnadskåren, hade projekterat och fungerade som byggnadsansvarig. Arbetskraft hade anskaffats från hela Sverige, där man lockade med bra arbete och tillgång på mark att bruka. Som mest uppgick arbetsstyrkan till 1486 män, därav i Edefors ett par hundra personer, men lönerna utbetalades oregelbundet.

 Ekonomin för bolaget var ansträngd, hösten 1865 permitterades flera anställda, och 16 dec. meddelades från London att all utbetalning upphörde. Arbetet hade framskridit ganska långt och var till 2/3 klart.  Schoug föreslog att arbetet skulle fortgå i mindre skala tills bolagets ekonomiska situation ordnats upp. Under 1866 fortsatte så arbetet, men vid nyårsskiftet var bolaget i skuld till samtliga som hade del i projektet.

 Bolaget avvecklades 1867, Luleå rådhusrätt förklarade bolaget i konkurs, år 1871, var bolaget upplöst. Kvar i Edefors och Hedens trakter lämnade projektet kvar fattigdom och bitterhet. Efter älven finns ruinerna av det så storslagna arbetet, som aldrig kom till användning. I Edefors finns stenpiren och rester av den utgrävda kanalen.

Under sommaren varje år så serverar Harads Hembygdsförening Kaffe o Laxsmörgåsar i det gamla fiskelägret på Laxholmen samt lokala alster säljes.

Detta arrangemang är mycket uppskattat av alla som besöker Laxholmen

Besök detta i sommar